Om man väljer att ignorera ett problem måste man också vara beredd på att ignorera konsekvenserna.
Kan man inte det bör man inte heller ignorera problemet.
(logiskt?)
onsdag 2 mars 2011
torsdag 24 februari 2011
Strävan och Befordran på livets väg
Som barn hade hon drömt om att bli rik, vacker och gift med sin drömprins.
Hon skulle ha många barn, ett vackert slott att bo i, många hästar, katter och hundar.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker och ett eget trädgårdsland med bara smultron och jordgubbar.
Hon skulle vara älskad av alla...
Som tonåring hade hon drömt om att bli rik, vacker och gift med sin drömprins.
Hon skulle ha ett spännande liv med många resor till olika länder och kontinenter.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker, vara känd skådespelerska med många filmer bakom sig.
Hon skulle vara beundrad av alla...
Som ung vuxen hade hon drömt om att bli rik, behålla sin skönhet och sin drömprins.
Hon skulle landa drömjobbet, köpa drömhuset, få två välartade barn och ha ett rikt socialt liv.
hon skulle ha ett rum fullt av böcker och en hög social status.
Hon skulle vara respekterad av alla...
Som kvinna i sina bästa år hade hon drömt om att stiga i graderna på sitt arbete, få en chefsposition med högre lön och bättre förmåner.
Hon skulle ha råd med ett nytt kök i villan, en andelslägenhet i Thailand, och ytterligare en bil i familjen.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker och kunna skryta om sina välartade barn.
Hon skulle avundas av alla...
Som medelålders kvinna drömde hon om att behålla sin ungdomliga figur, förbli rynkfri och beundrad av yngre män.
Hon skulle vara omtyckt och respekterad av sina anställda, följa senaste modet, och ha en egen personlig tränare.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker och många barnbarn.
Hon skulle vara en inspiration för alla...
Som nybliven pensionär drömde hon om att skriva en självbiografi som skulle sälja i hundratusentals exemplar.
Hon skulle bli bjuden att delta i "här är ditt liv" och olika debattprogram.
Hon skulle gå på premiärer och ge namn åt en ny parfym, dinera med nobelpristagare och synas i vimmel i damtidningarna.
Hon skulle vara en förebild för alla...
På ålderns höst när det var dags att se tillbaka på sitt liv insåg hon att praktiskt talat alla hennes drömmar hade slagit in. Hon hade arbetat hårt och strävat sig uppåt och framåt hela tiden. Hon hade befordrat sig själv genom livets alla skeden och fortsatt att sträva framåt, uppåt...
När hon läste sin självbiografi kändes det plötsligt som att läsa om en annan människa. Var det verkligen HON som hade levt detta liv. Det var fint och glamoröst... och ytligt! Hon kände sig plötsligt tom. Hon tvingade sig att rannsaka sig själv och sitt liv. Hon hade gift sig med sin drömprins, flyttat in i ett underbart hus, fått två välartade barn, en hund och en katt. Det fanns till och med ett rum fullt av böcker och ett trädgårdsland med smultron och jordgubbar i trädgården. Hon hade besökt alla kontinenter i hela världen, och nästan alla länder. Hon hade haft en lysande karriär, varit rik, vacker och beundrad.
Insikten drabbade henne som en knytnävsslag. Hon hade fått alla sina drömmar uppfyllde, men hur hade hon förvaltat dem?
Hon hade väldigt lite tid för sin drömprins.
Hon kände knappt sina barn.
Hon hade knappt vistats i sitt drömhus.
Mannen hade tagit hand om djuren... och barnen... och huset.
Barnen hade skött om trädgårdslandet.
Alla resor hon gjort hade varit i arbetet, utan tid att uppleva kulturen, och njuta av dem.
Hon hade ett rum fullt av böcker som hon aldrig haft tid att läsa.
Hon var omtyckt, respekterad, beundrad. Hon var en inspiration och förebild för många.
Men inte för dem som räknades; hennes make, barn och barnbarn.
Inte för henne själv!
Hon skulle ha många barn, ett vackert slott att bo i, många hästar, katter och hundar.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker och ett eget trädgårdsland med bara smultron och jordgubbar.
Hon skulle vara älskad av alla...
Som tonåring hade hon drömt om att bli rik, vacker och gift med sin drömprins.
Hon skulle ha ett spännande liv med många resor till olika länder och kontinenter.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker, vara känd skådespelerska med många filmer bakom sig.
Hon skulle vara beundrad av alla...
Som ung vuxen hade hon drömt om att bli rik, behålla sin skönhet och sin drömprins.
Hon skulle landa drömjobbet, köpa drömhuset, få två välartade barn och ha ett rikt socialt liv.
hon skulle ha ett rum fullt av böcker och en hög social status.
Hon skulle vara respekterad av alla...
Som kvinna i sina bästa år hade hon drömt om att stiga i graderna på sitt arbete, få en chefsposition med högre lön och bättre förmåner.
Hon skulle ha råd med ett nytt kök i villan, en andelslägenhet i Thailand, och ytterligare en bil i familjen.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker och kunna skryta om sina välartade barn.
Hon skulle avundas av alla...
Som medelålders kvinna drömde hon om att behålla sin ungdomliga figur, förbli rynkfri och beundrad av yngre män.
Hon skulle vara omtyckt och respekterad av sina anställda, följa senaste modet, och ha en egen personlig tränare.
Hon skulle ha ett rum fullt av böcker och många barnbarn.
Hon skulle vara en inspiration för alla...
Som nybliven pensionär drömde hon om att skriva en självbiografi som skulle sälja i hundratusentals exemplar.
Hon skulle bli bjuden att delta i "här är ditt liv" och olika debattprogram.
Hon skulle gå på premiärer och ge namn åt en ny parfym, dinera med nobelpristagare och synas i vimmel i damtidningarna.
Hon skulle vara en förebild för alla...
På ålderns höst när det var dags att se tillbaka på sitt liv insåg hon att praktiskt talat alla hennes drömmar hade slagit in. Hon hade arbetat hårt och strävat sig uppåt och framåt hela tiden. Hon hade befordrat sig själv genom livets alla skeden och fortsatt att sträva framåt, uppåt...
När hon läste sin självbiografi kändes det plötsligt som att läsa om en annan människa. Var det verkligen HON som hade levt detta liv. Det var fint och glamoröst... och ytligt! Hon kände sig plötsligt tom. Hon tvingade sig att rannsaka sig själv och sitt liv. Hon hade gift sig med sin drömprins, flyttat in i ett underbart hus, fått två välartade barn, en hund och en katt. Det fanns till och med ett rum fullt av böcker och ett trädgårdsland med smultron och jordgubbar i trädgården. Hon hade besökt alla kontinenter i hela världen, och nästan alla länder. Hon hade haft en lysande karriär, varit rik, vacker och beundrad.
Insikten drabbade henne som en knytnävsslag. Hon hade fått alla sina drömmar uppfyllde, men hur hade hon förvaltat dem?
Hon hade väldigt lite tid för sin drömprins.
Hon kände knappt sina barn.
Hon hade knappt vistats i sitt drömhus.
Mannen hade tagit hand om djuren... och barnen... och huset.
Barnen hade skött om trädgårdslandet.
Alla resor hon gjort hade varit i arbetet, utan tid att uppleva kulturen, och njuta av dem.
Hon hade ett rum fullt av böcker som hon aldrig haft tid att läsa.
Hon var omtyckt, respekterad, beundrad. Hon var en inspiration och förebild för många.
Men inte för dem som räknades; hennes make, barn och barnbarn.
Inte för henne själv!
måndag 21 februari 2011
Ett nytt ord
Lille Knut kom gående längs vägen med ett bekymrat ansiktsuttryck. Han mötte äldre man som stannade till och frågade hur det var fatt.
- Jag måste hitta en metod, svarade Knut.
- Hur menar du? frågade mannen.
- Jag har ett problem jag behöver lösa och när jag frågade min mamma om hjälp sade hon att jag behöver hitta en metod för att lösa problemet. Men jag vet inte hur en metod ser ut.
- Det beror på, sade mannen underfundigt. Vad har du för problem?
- min boll har rullat längst in under soffan och jag kan inte få ut den, sade Knut och suckade.
- Då behöver du en kvast med långt skaft, svarade mannen.
- Då förstår jag! sade Knut glatt. en sådan har vi hemma. Tack för hjälpen.
- Ingen orsak, svarade mannen och log.
Då Knut änligen hade lyckats peta ut bollen under soffan med hjälp av mammas långskaftade kvast gick han ut för att leka med den. Grannen bredvid var i färd med att sopa bort löv från sin altan med en liten borste. Han knotade och stönade där han kröp omkring på alla fyra. Knut stannade till och sade glatt:
- Det är mycket bättre att använda en metod. Du kan få låna min.
(skrivpuff om "En metod")
- Jag måste hitta en metod, svarade Knut.
- Hur menar du? frågade mannen.
- Jag har ett problem jag behöver lösa och när jag frågade min mamma om hjälp sade hon att jag behöver hitta en metod för att lösa problemet. Men jag vet inte hur en metod ser ut.
- Det beror på, sade mannen underfundigt. Vad har du för problem?
- min boll har rullat längst in under soffan och jag kan inte få ut den, sade Knut och suckade.
- Då behöver du en kvast med långt skaft, svarade mannen.
- Då förstår jag! sade Knut glatt. en sådan har vi hemma. Tack för hjälpen.
- Ingen orsak, svarade mannen och log.
Då Knut änligen hade lyckats peta ut bollen under soffan med hjälp av mammas långskaftade kvast gick han ut för att leka med den. Grannen bredvid var i färd med att sopa bort löv från sin altan med en liten borste. Han knotade och stönade där han kröp omkring på alla fyra. Knut stannade till och sade glatt:
- Det är mycket bättre att använda en metod. Du kan få låna min.
(skrivpuff om "En metod")
söndag 20 februari 2011
Förödmjukelsen
Förödmjukelsen
Alvar var en grå liten man. Han levde ett alldagligt liv i en alldaglig lägenhet och hade ett alldagligt arbete. Alvar var inte gift eller sambo och hade inga barn. Han hade inte många vänner heller om man inte räknade kollegorna, som han dock bara träffade under arbetstid. Han var en samvetsgrann person som utförde sina arbetsuppgifter väl. Han var punktlig och ordentlig. Han sade aldrig ett ont ord om någon - sade överhuvud taget inte så mycket - blyg och tillbakadragen som han var.
Trots detta var han en uppskattad medarbetare. Han var hjälpsam och man kunde alltid räkna med honom. Så när Alvars 40-års dag närmade sig diskuterade kollegorna vad de skulle ge honom i present. Då det var lite inne för tillfället att ge bort upplevelser i gåva pratade de om att ge honom en luftballongfärd, ett bungyjump eller en forsränning i 40-års present. Men inget av detta kändes riktigt rätt. Han var inte typen! Slutligen enades de om att ge honom en heldag med en livscoach. Detta kunde vara en kul grej och dessutom kanske sätta lite färg i hans annars så trista tillvaro, tänkte dem.
På sin väg till mötet med livscoachen upptäckte Alvar att han kände sig lite nervös, och framför allt tveksam till hela grejen. När kollegorna hade gett honom födelsedagspresenten hade han tackat hjärtligt och spelat glad och förväntansfull. Men innerst inne tänkte han att han hade uppskattat en blombukett eller en chokladask mer.
Han skulle träffa livscoachen på ett trendigt café där Alvar aldrig hade varit tidigare. så fort han kom in i lokalen kände han sig malplacerad. Men han såg sig djärvt omkring och upptäckte en ensam man vid ett bord nära fönstren. I detsamma såg mannen upp och mötte hans blick. Han log och vinkade honom till sig.
När Alvar kom fram till bordet presenterade de sig och Alvar slog sig ner. De började bekanta sig med varandra över en kopp örtte, och efter en timme hade livscoachen fått sig en ganska bra bild över Alvar som person och det liv han levde. Coachen reflekterade över hur sorgligt detta var i sig självt. På bara en timme visste han nästan allt som fanns att veta om denna person framför sig. Det var på tiden att någonting hände i hans liv. Livscoachen tänkte att här fick han dra till med drastiska metoder.
Först gällde det att få honom att öppna sig. Bästa sättet för detta var att berätta om sig själv och sin egen resa till ett helt liv. Coachen berättade om sin egen uppväxt, om hur ahn själv hade varit blyg, utanför och till och med mobbad i skolan. Han hade varit alldeles för snäll, rädd för att ta för sig och "sticka ut". Han illustrerade det hela med bilder från sin tonårsperiod i utdaterade kläder, ful frisyr och acneproblem. Alvar kände igen sig i mycket av det coachen berättade och började slappna av lite i hans sällskap. Till och med bilderna påminde om han själv i den åldern.
Coachen fortsatte berätta om sig själv och den förändring som gjort att han utvecklats till den person han var idag. Där upphörde likheterna med Alvars eget liv. Han kunde inte längre relatera till något av det coachen berättade. Slutligen kom de fram till kärnan i problemet, så att säga. Coachen förklarade att för att bryta mönstret i sitt alldagliga liv måste Alvar tänka utanför ramarna, gå emot sina principer och göra något totalt okaraktäristiskt. Han fick två uppgifter:
1. Han skulle finna ett nytt sätt att uttrycka sig. Det kunde vara i musik, konst eller skrift.
2. Han skulle medvetet förödmjuka en annan människa.
När livscoachen till slut bröt upp satt Alvar kvar en stund till och funderade på uppgifterna han fått. Han hade tre dagar på sig att fullfölja dem. Det var inte gott om tid. På den tredje dagen skulle coachen ringa honom och fråga hur det gått. Alvar var sugen på att bara strunta i alltihop, men då fick han nöja sig med sitt liv som det var. Kunde han det? Ville han det?
När även Alvar bröt upp upptäckte han att coachen hade tappat ett av fotona från sin tonårsperiod, på golvet. han böjde sig ner, tog upp fotot och stoppade det i fickan. När han kom hem satte han fotot på kylskåpsdörren. Där satt bilden av en finnig utanförkille och hånade honom. uppmuntrade honom till förändring.
Den kvällen hade Alvar svårt att somna och sedan drömde han underliga, oroliga drömmar. På morgonen hade han bestämt sig.
Tre dagar senare ringde coachen och frågade hur det hade gått. Alvar log för sig själv och sade att han hade fullgjort sina uppgifter, men han ville inte berätta hur. Coachen fick nöja sig med det.
I kvällstidningen den kvällen kunde man läsa en artikel om en mans möte med en livscoach och allt denne berättat om sitt liv. Mitt i artikeln fanne en stor bild av en finnig utanförkille med fullständigt namn under.
Livscoachen startade en ny resa i sitt liv. En resa mot ett nytt yrkesval...
Alvar var en grå liten man. Han levde ett alldagligt liv i en alldaglig lägenhet och hade ett alldagligt arbete. Alvar var inte gift eller sambo och hade inga barn. Han hade inte många vänner heller om man inte räknade kollegorna, som han dock bara träffade under arbetstid. Han var en samvetsgrann person som utförde sina arbetsuppgifter väl. Han var punktlig och ordentlig. Han sade aldrig ett ont ord om någon - sade överhuvud taget inte så mycket - blyg och tillbakadragen som han var.
Trots detta var han en uppskattad medarbetare. Han var hjälpsam och man kunde alltid räkna med honom. Så när Alvars 40-års dag närmade sig diskuterade kollegorna vad de skulle ge honom i present. Då det var lite inne för tillfället att ge bort upplevelser i gåva pratade de om att ge honom en luftballongfärd, ett bungyjump eller en forsränning i 40-års present. Men inget av detta kändes riktigt rätt. Han var inte typen! Slutligen enades de om att ge honom en heldag med en livscoach. Detta kunde vara en kul grej och dessutom kanske sätta lite färg i hans annars så trista tillvaro, tänkte dem.
På sin väg till mötet med livscoachen upptäckte Alvar att han kände sig lite nervös, och framför allt tveksam till hela grejen. När kollegorna hade gett honom födelsedagspresenten hade han tackat hjärtligt och spelat glad och förväntansfull. Men innerst inne tänkte han att han hade uppskattat en blombukett eller en chokladask mer.
Han skulle träffa livscoachen på ett trendigt café där Alvar aldrig hade varit tidigare. så fort han kom in i lokalen kände han sig malplacerad. Men han såg sig djärvt omkring och upptäckte en ensam man vid ett bord nära fönstren. I detsamma såg mannen upp och mötte hans blick. Han log och vinkade honom till sig.
När Alvar kom fram till bordet presenterade de sig och Alvar slog sig ner. De började bekanta sig med varandra över en kopp örtte, och efter en timme hade livscoachen fått sig en ganska bra bild över Alvar som person och det liv han levde. Coachen reflekterade över hur sorgligt detta var i sig självt. På bara en timme visste han nästan allt som fanns att veta om denna person framför sig. Det var på tiden att någonting hände i hans liv. Livscoachen tänkte att här fick han dra till med drastiska metoder.
Först gällde det att få honom att öppna sig. Bästa sättet för detta var att berätta om sig själv och sin egen resa till ett helt liv. Coachen berättade om sin egen uppväxt, om hur ahn själv hade varit blyg, utanför och till och med mobbad i skolan. Han hade varit alldeles för snäll, rädd för att ta för sig och "sticka ut". Han illustrerade det hela med bilder från sin tonårsperiod i utdaterade kläder, ful frisyr och acneproblem. Alvar kände igen sig i mycket av det coachen berättade och började slappna av lite i hans sällskap. Till och med bilderna påminde om han själv i den åldern.
Coachen fortsatte berätta om sig själv och den förändring som gjort att han utvecklats till den person han var idag. Där upphörde likheterna med Alvars eget liv. Han kunde inte längre relatera till något av det coachen berättade. Slutligen kom de fram till kärnan i problemet, så att säga. Coachen förklarade att för att bryta mönstret i sitt alldagliga liv måste Alvar tänka utanför ramarna, gå emot sina principer och göra något totalt okaraktäristiskt. Han fick två uppgifter:
1. Han skulle finna ett nytt sätt att uttrycka sig. Det kunde vara i musik, konst eller skrift.
2. Han skulle medvetet förödmjuka en annan människa.
När livscoachen till slut bröt upp satt Alvar kvar en stund till och funderade på uppgifterna han fått. Han hade tre dagar på sig att fullfölja dem. Det var inte gott om tid. På den tredje dagen skulle coachen ringa honom och fråga hur det gått. Alvar var sugen på att bara strunta i alltihop, men då fick han nöja sig med sitt liv som det var. Kunde han det? Ville han det?
När även Alvar bröt upp upptäckte han att coachen hade tappat ett av fotona från sin tonårsperiod, på golvet. han böjde sig ner, tog upp fotot och stoppade det i fickan. När han kom hem satte han fotot på kylskåpsdörren. Där satt bilden av en finnig utanförkille och hånade honom. uppmuntrade honom till förändring.
Den kvällen hade Alvar svårt att somna och sedan drömde han underliga, oroliga drömmar. På morgonen hade han bestämt sig.
Tre dagar senare ringde coachen och frågade hur det hade gått. Alvar log för sig själv och sade att han hade fullgjort sina uppgifter, men han ville inte berätta hur. Coachen fick nöja sig med det.
I kvällstidningen den kvällen kunde man läsa en artikel om en mans möte med en livscoach och allt denne berättat om sitt liv. Mitt i artikeln fanne en stor bild av en finnig utanförkille med fullständigt namn under.
Livscoachen startade en ny resa i sitt liv. En resa mot ett nytt yrkesval...
lördag 19 februari 2011
Mångtydighet
Att avstå
- Ta en kaka till!
- Jag avstår. (Karaktär?)
- Hjälper du också till?
- Jag avstår.
(Egoism?)
- Bara en av oss får chansen.
- Jag avstår.
(Generositet?)
- Ta mod till dig och hoppa bungyjump med oss.
- jag avstår.
(Feghet?/Självbevarelsedrift?)
- Kom igen! Ingen får reda på det.
- Jag avstår.
(Klokhet?/Självbevarelsedrift?/ God moral?)
- Ta en cigarett! Alla gör det.
- Jag avstår.
(Mod?/karaktär?/Självständighet?)
- Välj sida! Röd eller grön?
- Jag avstår.
(Obeslutsamhet?)
- Svär på att det du sade är sant!
- Jag avstår.
(Lögnare?)
- Se min sida av saken.
- Jag avstår.
(Självupptagenhet?)
- Dela med dig.
- Jag avstår.
(Snålhet?)
- Ta en kaka till!
- Jag avstår. (Karaktär?)
- Hjälper du också till?
- Jag avstår.
(Egoism?)
- Bara en av oss får chansen.
- Jag avstår.
(Generositet?)
- Ta mod till dig och hoppa bungyjump med oss.
- jag avstår.
(Feghet?/Självbevarelsedrift?)
- Kom igen! Ingen får reda på det.
- Jag avstår.
(Klokhet?/Självbevarelsedrift?/ God moral?)
- Ta en cigarett! Alla gör det.
- Jag avstår.
(Mod?/karaktär?/Självständighet?)
- Välj sida! Röd eller grön?
- Jag avstår.
(Obeslutsamhet?)
- Svär på att det du sade är sant!
- Jag avstår.
(Lögnare?)
- Se min sida av saken.
- Jag avstår.
(Självupptagenhet?)
- Dela med dig.
- Jag avstår.
(Snålhet?)
fredag 18 februari 2011
Slow Down (and smell the coffee)
Jag hade en deadline. Artikeln skulle vara inne senast 16.00 och tiden rann iväg med ljusets hastighet. Småsten yrde och sand rörde upp små dammoln där bilen slirade fram på grusvägen. Varför i hela fridens namn kunde de inte skylta bättre och asfaltera även de små vägarna? Det var ju för sjutton 2011. Jag suckade tungt och torkade bort svetten i nacken. Rutan var helt nere men det hjälpte föga.
Som jag hade fått kämpa för att få skriva denna artikel. Jag var ny på tidningen och trodde knappt min tur när det här tillfället dök upp. Jag såg redaktörens misstrogna ansiktsuttryck framför mig när jag hade lagt fram mitt förslag. Det fanns en tom plats i den kommande upplagan och jag hade varit snabb med att hitta ett sätt att fylla den. Förslaget hade inte fallit i god jord direkt och jag hade fått sälja det ordentligt innan det till slut antogs, i brist på annat. Och här var jag nu, långt ute i Ingenstans, våt av svett och stressad till max.
Jag ökade farten så mycket jag vågade och försökte samtidigt spana i alla riktningar efter mitt mål. Plötsligt grep tvivlet mig. Tänk om det inte var en så intressant artikel när allt kom omkring. Jag hade varit så inställd på att få fylla det där tomrummet i tidningen med en artikel med min byline att jag hade greppat det första jag kom på, och kastat fram förslaget utan att ha så mycket på fötterna.
Tipset hade jag fått samma morgon då en upprörd mjölkbonde hade ringt nyhetsdesken och gapat om att ett vilddjur hade rivit ett av hans djur så svårt att det sedan hade fått avlivas. Han svor på att han hört en varg yla ett par nätter tidigare, och att han var säker på att det var denna "varg" som hade rivit hans kviga.
Jag suckade igen och slog ett öga på klockan. Halv ett. Bonden hade gett mig en vägbeskrivning till sin gård, men jag hade en stark känsla av att jag var helt fel ute. Plötsligt kändes alltihop hopplöst. Det fanns inte varg i Skåne, särskilt inte här på Österlen. Det kunde vara vad som helst som hade tagit bondens kviga, men det var osannolikt att det skulle ha varit en varg.
Jag körde in till kanten och stannade bilen. Jag behövde samla mina tankar. Jag öppnade bildörren och steg ur. Jag blundade mot solen och drog ett djupt andetag. Näsan fylldes av en förförisk doft av kaffe. Genast kände jag hur hungrig jag var och suget efter kaffe lockade mig att sakta följa doften.
Ett femtiotal meter längre fram, bakom en liten träddunge låg ett litet hus omgiven av en grönskande trädgård. Huset kändes bekant och när jag läst den lilla skylten framför entren förstod jag varför. Detta var Café Annorlunda. Jag hade varit här som barn och stället hade alltid känts magiskt och lockande med sin grönska och sina förföriska dofter.
kaffedoften kändes starkare nu. Den förde mig ut till ett litet bord i trädgården som fungerade som uteservering. När jag fått mitt kaffe och en himmelsk bakelse började jag se mig om på de övriga gästerna. Det var då jag fick syn på honom, förra årets nobelpristagare i litteratur. Jag kände en ilning genom kroppen. Tänk om jag kunde få en intervju med honom. Här och nu! Jag hade läst en novellsamling av honom och hade på så vis ett underlag för en spontan intervju. Åtminstone en början.
Jag kunde inte missa denna chans. alltså tog jag mod till mig, gick fram till honom och förklarade mitt ärende. Han log vänligt och bad mig sitta ner. Intervjun gick över förväntan. Sedan den första osäkerheten av att prata engelska hade försvunnit genom hans vänliga otvungna sätt, insåg jag värdet av att inte vara så väl förberedd utan bara låta samtalet löpa fritt. Artikeln blev fantastiskt bra. Redaktören var mycket nöjd och Café Annorlunda hade ännu en gång worked it´s magic.
Allt för en doft av kaffe...
Som jag hade fått kämpa för att få skriva denna artikel. Jag var ny på tidningen och trodde knappt min tur när det här tillfället dök upp. Jag såg redaktörens misstrogna ansiktsuttryck framför mig när jag hade lagt fram mitt förslag. Det fanns en tom plats i den kommande upplagan och jag hade varit snabb med att hitta ett sätt att fylla den. Förslaget hade inte fallit i god jord direkt och jag hade fått sälja det ordentligt innan det till slut antogs, i brist på annat. Och här var jag nu, långt ute i Ingenstans, våt av svett och stressad till max.
Jag ökade farten så mycket jag vågade och försökte samtidigt spana i alla riktningar efter mitt mål. Plötsligt grep tvivlet mig. Tänk om det inte var en så intressant artikel när allt kom omkring. Jag hade varit så inställd på att få fylla det där tomrummet i tidningen med en artikel med min byline att jag hade greppat det första jag kom på, och kastat fram förslaget utan att ha så mycket på fötterna.
Tipset hade jag fått samma morgon då en upprörd mjölkbonde hade ringt nyhetsdesken och gapat om att ett vilddjur hade rivit ett av hans djur så svårt att det sedan hade fått avlivas. Han svor på att han hört en varg yla ett par nätter tidigare, och att han var säker på att det var denna "varg" som hade rivit hans kviga.
Jag suckade igen och slog ett öga på klockan. Halv ett. Bonden hade gett mig en vägbeskrivning till sin gård, men jag hade en stark känsla av att jag var helt fel ute. Plötsligt kändes alltihop hopplöst. Det fanns inte varg i Skåne, särskilt inte här på Österlen. Det kunde vara vad som helst som hade tagit bondens kviga, men det var osannolikt att det skulle ha varit en varg.
Jag körde in till kanten och stannade bilen. Jag behövde samla mina tankar. Jag öppnade bildörren och steg ur. Jag blundade mot solen och drog ett djupt andetag. Näsan fylldes av en förförisk doft av kaffe. Genast kände jag hur hungrig jag var och suget efter kaffe lockade mig att sakta följa doften.
Ett femtiotal meter längre fram, bakom en liten träddunge låg ett litet hus omgiven av en grönskande trädgård. Huset kändes bekant och när jag läst den lilla skylten framför entren förstod jag varför. Detta var Café Annorlunda. Jag hade varit här som barn och stället hade alltid känts magiskt och lockande med sin grönska och sina förföriska dofter.
kaffedoften kändes starkare nu. Den förde mig ut till ett litet bord i trädgården som fungerade som uteservering. När jag fått mitt kaffe och en himmelsk bakelse började jag se mig om på de övriga gästerna. Det var då jag fick syn på honom, förra årets nobelpristagare i litteratur. Jag kände en ilning genom kroppen. Tänk om jag kunde få en intervju med honom. Här och nu! Jag hade läst en novellsamling av honom och hade på så vis ett underlag för en spontan intervju. Åtminstone en början.
Jag kunde inte missa denna chans. alltså tog jag mod till mig, gick fram till honom och förklarade mitt ärende. Han log vänligt och bad mig sitta ner. Intervjun gick över förväntan. Sedan den första osäkerheten av att prata engelska hade försvunnit genom hans vänliga otvungna sätt, insåg jag värdet av att inte vara så väl förberedd utan bara låta samtalet löpa fritt. Artikeln blev fantastiskt bra. Redaktören var mycket nöjd och Café Annorlunda hade ännu en gång worked it´s magic.
Allt för en doft av kaffe...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)