Slow Down (and smell the coffee)

Jag hade en deadline. Artikeln skulle vara inne senast 16.00 och tiden rann iväg med ljusets hastighet. Småsten yrde och sand rörde upp små dammoln där bilen slirade fram på grusvägen. Varför i hela fridens namn kunde de inte skylta bättre och asfaltera även de små vägarna? Det var ju för sjutton 2011. Jag suckade tungt och torkade bort svetten i nacken. Rutan var helt nere men det hjälpte föga.
     Som jag hade fått kämpa för att få skriva denna artikel. Jag var ny på tidningen och trodde knappt min tur när det här tillfället dök upp. Jag såg redaktörens misstrogna ansiktsuttryck framför mig när jag hade lagt fram mitt förslag. Det fanns en tom plats i den kommande upplagan och jag hade varit snabb med att hitta ett sätt att fylla den. Förslaget hade inte fallit i god jord direkt och jag hade fått sälja det ordentligt innan det till slut antogs, i brist på annat. Och här var jag nu, långt ute i Ingenstans, våt av svett och stressad till max.
     Jag ökade farten så mycket jag vågade och försökte samtidigt spana i alla riktningar efter mitt mål. Plötsligt grep tvivlet mig. Tänk om det inte var en så intressant artikel när allt kom omkring. Jag hade varit så inställd på att få fylla det där tomrummet i tidningen med en artikel med min byline att jag hade greppat det första jag kom på, och kastat fram förslaget utan att ha så mycket på fötterna.
     Tipset hade jag fått samma morgon då en upprörd mjölkbonde hade ringt nyhetsdesken och gapat om att ett vilddjur hade rivit ett av hans djur så svårt att det sedan hade fått avlivas. Han svor på att han hört en varg yla ett par nätter tidigare, och att han var säker på att det var denna "varg" som hade rivit hans kviga. 
     Jag suckade igen och slog ett öga på klockan. Halv ett. Bonden hade gett mig en vägbeskrivning till sin gård, men jag hade en stark känsla av att jag var helt fel ute. Plötsligt kändes alltihop hopplöst. Det fanns inte varg i Skåne, särskilt inte här på Österlen. Det kunde vara vad som helst som hade tagit bondens kviga, men det var osannolikt att det skulle ha varit en varg.
     Jag körde in till kanten och stannade bilen. Jag behövde samla mina tankar. Jag öppnade bildörren och steg ur. Jag blundade mot solen och drog ett djupt andetag. Näsan fylldes av en förförisk doft av kaffe. Genast kände jag hur hungrig jag var och suget efter kaffe lockade mig att sakta följa doften.
     Ett femtiotal meter längre fram, bakom en liten träddunge låg ett litet hus omgiven av en grönskande trädgård. Huset kändes bekant och när jag läst den lilla skylten framför entren förstod jag varför. Detta var Café Annorlunda. Jag hade varit här som barn och stället hade alltid känts magiskt och lockande med sin grönska och sina förföriska dofter.
     kaffedoften kändes starkare nu. Den förde mig ut till ett litet bord i trädgården som fungerade som uteservering. När jag fått mitt kaffe och en himmelsk bakelse började jag se mig om på de övriga gästerna. Det var då jag fick syn på honom, förra årets nobelpristagare i litteratur. Jag kände en ilning genom kroppen. Tänk om jag kunde få en intervju med honom. Här och nu! Jag hade läst en novellsamling av honom och hade på så vis ett underlag för en spontan intervju. Åtminstone en början. 
     Jag kunde inte missa denna chans. alltså tog jag mod till mig, gick fram till honom och förklarade mitt ärende. Han log vänligt och bad mig sitta ner. Intervjun gick över förväntan. Sedan den första osäkerheten av att prata engelska hade försvunnit genom hans vänliga otvungna sätt, insåg jag värdet av att inte vara så väl förberedd utan bara låta samtalet löpa fritt. Artikeln blev fantastiskt bra. Redaktören var mycket nöjd och Café Annorlunda hade ännu en gång worked it´s magic.

Allt för en doft av kaffe...